Besvikelse
31/10/11 10:40 Filed in: Känsloskola
Besvikelse
Minns senaste gången du var besviken. Vad var det som utlöste den känslan?
Var det att du hade en förväntan som inte uppfylldes.
Som vi ser det finns det en stark koppling mellan förväntan och besvikelse.
Det är viktigt att du accepterar att det ryms massor av känslor i din kropp. En del av dem kanske du inte riktigt gillar, men vår rekommendation är att du ändå accepterar och omfamnar dem. Om du försöker ignorera att du till exempel känner dig besviken, kommer besvikelsen troligen att ta ännu större plats. Genom att inte låtsas om, så förstorar du i själva verket känslan. Om du tittar närmare på ordet besviken så är det be-sviken. Det finns en stark koppling till att känna dig sviken. Och orsakerna till att just du får den känslan vet bara du.
Det finns de som säger att ”om man inte har några förväntningar, så blir man heller inte besviken”. Eller som det stod i en kinesisk lyckokaka: ”He who expects no gratitude will not be disappointed”. Men varför utesluta känslan av förväntan? Den känslan kan ju vara hur mysig som helst, du behöver bara inte koppla den till besvikelse. Alltså, vi ser ingen direkt koppling mellan förväntan och besvikelse. Det behöver ju inte vara hemskt, jobbigt, fel att något blir på ett annat sätt än du har förväntat dig.
Fundera på vad som utlöser dina känslor av besvikelse. Vad kännetecknar dem? Finns det ett negativt samband mellan förväntningar och besvikelser i ditt liv? Hur skulle du i stå fall kunna hantera det? Vad är det besvikelsen säger dig? Vad kan du lära dig?
Nyligen var Charlotte med om att bli grymt besviken. Så här beskriver hon sina tankar och känslor kring det:
”Känslan i kroppen var att jag kände mig dränerad, tömd på energi. Jag var till och med tvungen att lägga mig en stund, när besvikelsen kändes som störst.
Men jag började också undersöka vad det handlade om. Vad är besvikelse? Jag insåg att jag kände mig lurad, ledsen, arg … och nu i morse insåg jag alltså den yttersta konsekvensen: Jag kände mig sviken.
Och jag som så ofta finns till för andra, både professionellt och privat insåg att något inom mig säger att jag ”inte ska känna besvikelse”. Att det liksom är för lågt, att jag ”borde” stå över sådana känslor.
Men då ljuger jag ju. Ibland blir jag grymt besviken. Jag och någon annan har gjort en överenskommelse… och så ställer den andre in. Det är klart att jag blir besviken. Jag har kanske reserverat engagemang, tid och pengar för att göra något tillsammans med någon annan. För att inte tala om förväntan. ”Vi ska göra något tillsammans, så roligt det ska bli”. Och så grusas då allt, när den andre säger: NEJ.
Och detta att inte våga känna skuggsidor, skuggkänslor tror jag är mindre bra. Jag berättade för kvinnan som satte igång min besvikelse, att jag blev ledsen och besviken. Vi hade en öppen mejlkonversation. Vi gillar verkligen varandra. Och nu på morgonen kunde jag ju se hur bra det är – ur ett perspektiv – att det hände, för då kommer jag mer i kontakt med mig själv… i alla fall med hur det känns att känna mig (be)sviken. Fortfarande är jag ledsen och arg över att detta gör att jag inte får träffa henne denna gång. Men det är helt okej.
Jag behöver erkänna känslorna som finns i mig. Jag behöver våga känna att ibland känner jag mig (be)sviken. Det är okej att bli ledsen, arg, frustrerad.”
Minns senaste gången du var besviken. Vad var det som utlöste den känslan?
Var det att du hade en förväntan som inte uppfylldes.
Som vi ser det finns det en stark koppling mellan förväntan och besvikelse.
Det är viktigt att du accepterar att det ryms massor av känslor i din kropp. En del av dem kanske du inte riktigt gillar, men vår rekommendation är att du ändå accepterar och omfamnar dem. Om du försöker ignorera att du till exempel känner dig besviken, kommer besvikelsen troligen att ta ännu större plats. Genom att inte låtsas om, så förstorar du i själva verket känslan. Om du tittar närmare på ordet besviken så är det be-sviken. Det finns en stark koppling till att känna dig sviken. Och orsakerna till att just du får den känslan vet bara du.
Det finns de som säger att ”om man inte har några förväntningar, så blir man heller inte besviken”. Eller som det stod i en kinesisk lyckokaka: ”He who expects no gratitude will not be disappointed”. Men varför utesluta känslan av förväntan? Den känslan kan ju vara hur mysig som helst, du behöver bara inte koppla den till besvikelse. Alltså, vi ser ingen direkt koppling mellan förväntan och besvikelse. Det behöver ju inte vara hemskt, jobbigt, fel att något blir på ett annat sätt än du har förväntat dig.
Fundera på vad som utlöser dina känslor av besvikelse. Vad kännetecknar dem? Finns det ett negativt samband mellan förväntningar och besvikelser i ditt liv? Hur skulle du i stå fall kunna hantera det? Vad är det besvikelsen säger dig? Vad kan du lära dig?
Nyligen var Charlotte med om att bli grymt besviken. Så här beskriver hon sina tankar och känslor kring det:
”Känslan i kroppen var att jag kände mig dränerad, tömd på energi. Jag var till och med tvungen att lägga mig en stund, när besvikelsen kändes som störst.
Men jag började också undersöka vad det handlade om. Vad är besvikelse? Jag insåg att jag kände mig lurad, ledsen, arg … och nu i morse insåg jag alltså den yttersta konsekvensen: Jag kände mig sviken.
Och jag som så ofta finns till för andra, både professionellt och privat insåg att något inom mig säger att jag ”inte ska känna besvikelse”. Att det liksom är för lågt, att jag ”borde” stå över sådana känslor.
Men då ljuger jag ju. Ibland blir jag grymt besviken. Jag och någon annan har gjort en överenskommelse… och så ställer den andre in. Det är klart att jag blir besviken. Jag har kanske reserverat engagemang, tid och pengar för att göra något tillsammans med någon annan. För att inte tala om förväntan. ”Vi ska göra något tillsammans, så roligt det ska bli”. Och så grusas då allt, när den andre säger: NEJ.
Och detta att inte våga känna skuggsidor, skuggkänslor tror jag är mindre bra. Jag berättade för kvinnan som satte igång min besvikelse, att jag blev ledsen och besviken. Vi hade en öppen mejlkonversation. Vi gillar verkligen varandra. Och nu på morgonen kunde jag ju se hur bra det är – ur ett perspektiv – att det hände, för då kommer jag mer i kontakt med mig själv… i alla fall med hur det känns att känna mig (be)sviken. Fortfarande är jag ledsen och arg över att detta gör att jag inte får träffa henne denna gång. Men det är helt okej.
Jag behöver erkänna känslorna som finns i mig. Jag behöver våga känna att ibland känner jag mig (be)sviken. Det är okej att bli ledsen, arg, frustrerad.”